Del 4. Från Lövånger till Kalvträsk

Lövånger är en av de sydligaste utposterna i Skellefteå kommun, cirka fem mil söder om stan. Det är här vi börjar en resa som kommer att kretsa en hel del kring en av kommunens främsta tillgångar: Skogen. Folk här känner väl till värdet av en bra skog och nog vore det kanske "ohult" att offra ett prima träd på någonting så fåfängt som en julgran.

"Det går knappt att hitta en fulare gran." Kritiken var inte nådig när föreningen Lövångerbygdens utveckling presenterade samhällets officiella julgran 2016. Och det var sannerligen en i alla mått mätt ful gran. Sargad och kal på sina ställen var det en eländig syn – till och med föreningens ordförande Evy Andersson erkände det utan omsvep. Men, tillade hon, den fyller ju sin funktion. Till tidningen Norran sa hon: "Den gör en sista tjänst genom att hålla upp en ljusslinga. Den ser förfärlig ut på dagen, men fin på kvällen när den jättesnygga ljusslingan gör så att man inte ser granen. Det blir bara mörkare och mörkare, så den kommer att vara snyggare en längre tid och fulare en kortare tid."

Evy Andersson

Det häpnadsväckande optimistiska och samtidigt pragmatiska resonemanget skulle kunna vara hämtat från en karaktär i en Torgny Lindgren-roman och det hjälpte också till att vända opinionen. Sällan har en trött gammal gran fått mer sympatier och plötsligt var Lövånger i medias blickfång. "Fulgranen – ett lyft för Lövånger" rapporterade tidningar ända ner till Skåne. Evy blev till och med uppringd mitt i natten av en kanadensisk radiokanal som också hört om det udda julträdet. Snart såldes också en minivariant av granen av det lokala företaget Furniture Farm som normalt sett bygger tv-bänkar och soffbord.

Lövånger är en av de sydligaste utposterna i Skellefteå kommun, cirka fem mil söder om stan. Det är här vi börjar en resa som kommer att kretsa en hel del kring en av kommunens främsta tillgångar: Skogen. Folk här känner väl till värdet av en bra skog och nog vore det kanske "ohult" att offra ett prima träd på någonting så fåfängt som en julgran.

Det här är också en av de sydligaste utposterna för folk som säger "plättar" istället för "pannkakor". Det kan för övrigt vara värt att veta att du riskerar att starta en mycket högljudd debatt om du inte använder rätt term för det i hela Skellefteå kommun. Det vill säga plättar. Pannkakor är det som görs i ugnen. Uppfattat? Bra!

 

Svarttjärn

Vi åker norrut från Lövånger och följer kort E 4 innan vi viker av mot jordbruksmark och mörka skogspartier. När Svarttjärn visar upp sig öppnas landskapet upp ner mot sjön med samma namn.
När det planerades för storälgen Stoorn vid länsgränsen så kom Svarttjärn på att bygga Lill’n. Den är numera en av byns stora dragplåster. När Skellefteå kommun satte upp befolkningsmålet 80 000 så lanserade Svarttjärn kampanjen ”Svarttjärn mot 80 invånare” för att visa sitt stöd.

Det här är byn som alltid gått sin egen väg med glimten i ögat med sina driftiga invånare. Alla vägar bär på något sätt till Svarttjärn – det är byn som har nära till det mesta. 3,5 mil till Skellefteå, 2,5 mil till Lövånger, 3 mil till Burträsk, 1,5 mil till Bureå och 1,2 mil till flygplatsen. Egentligen är det Svarttjärn som ligger centralt, de andra orterna är så kallade förorter.

Ulla-Greta Stoltz

Här har det under åren funnits både affär och tjärdal samt kraftstation, sågverk, kvarn, post och telestation, snickeri, verkstad, lastbilsåkeri, taxi och en livlig föreningsverksamhet. För den med lokalkännedom är Svarttjärn starkt förknippat med Henrys revy och än i dag hålls det shower under namnet Svarttjärn i Skellefteå.
Svarttjärn

Hjoggböle

Vid fyrvägskorset i Sjöbotten är det vänster för den som ska åka till ”spännet i själva författarbältet”, som självaste Sara Lidman beskrev Hjoggböle. Det är lätt att ge henne rätt om författarbyn som P O Enquist, syskonen Anita och Kurt Salomonsson kan kalla för hemma. Även Hjalmar Westerlund var litterärt verksam här. För att förstå Skellefteåbornas mentalitet kan P O Enquists bok Musikanternas uttåg vara en god ingång. Romanen beskriver hur arbetarrörelsen tar form och växer sig stark men också hur svårt det var för rörelsen att nå framgång i det västerbottniska kustlandet där religionen hade starkt fäste.

P O Enquist

P O Enquists barndomshem, det gröna huset, ligger granne med bönhuset. Det var här han som liten satt och lyssnade. Hjoggböle agerade senare som bakgrundsmiljö i Musikanternas uttåg men som vanligt är det inte helt lätt att veta vad som hänt och vad som är ren fantasi. En stark rekommendation är därför att läsa P O och besöka byn för att bilda sig en egen uppfattning. I dag är det ett besökscentrum i bönhuset i Sjön, ett stenkast från Hjoggböle, som drivs av driftiga Gunnar och Marianne Hedman. Här arrangeras också kulturevenemang som författaraftnar, högläsning, boksläpp och sommarteater.

Burträsk

Det finns få platser i länet – ja kanske i hela Sverige – som är så mytomspunna i förhållande till något som går att äta som Västerbottensosten och Burträsk.

Vi kan tacka meteoritnedslaget för länge, länge sedan som gav den kalkrika och speciella myllan där Burträskkorna betar vars mjölk det görs Västerbottensost av. Så lyder en av de mytomspunna berättelserna om uppkomsten till Västerbottensosten och visst låter det troligt? All mjölk som används kommer från betande kor inom en radie av åtta mil.

Burträsk 

För den som kör längs väg 364 från Hjoggböle och passerar Lappvattnet så tornar snart kyrkan upp i fjärran bakom sjön Burträsket. Mitt i samhället huserar mejeriet som så mycket snurrar kring och har gjort sedan 1872 när den första Västerbottensosten avsmakades av mejerskan Ulrika Eleonora Lindström. Sedan dess är receptet en välbevarad hemlighet och trots att många försökt går det bara att göra osten här.


 

Bygdsiljum

Vi sätter sydlig kurs och märker ganska snabbt att landskapet förändras. Odlingslandskapet övergår sakta men säkert till resliga furor och kuperad terräng. Vi närmar oss en pärla för regionens alla friluftsentusiaster och barnfamiljer när Bygdsiljumsbackens nedfarter blir synliga. Sedan 1943 har lokalbor och tillresta kastat sig utför branten och numera även cyklister som dras till cykelparken och liftburen downhill på sommaren.

Bygdsiljum downhill 

När man står uppe vid toppstugan och ser ut över skogslandskapet kommer det också sköna vindar av färsksågat trä från sågverket vid foten av berget. Familjeägda koncernen Martinsons ser till att Bygdsiljum faktiskt har fler medarbetare än vad det finns invånare i byn – här har man varit svenska pionjärer inom limträ sedan 1960-talet och senare byggdes Sveriges första fabrik för korslimmat trä.

Martinsons
 

Kalvträsk

När vi ändå är inne på det här med träförädling är det omöjligt att inte ta sig till Kalvträsk. Vi fortsätter från Bygdsiljum och kör mindre än en timme med bil in i landet – här blir myrarna större och längre och skogarna djupare och mer vildmarkslika. Det var också här på en blötmyr som det påträffades några trästycken 1924 när det skulle idkas myrdikning. Det visade sig vara ett par gamla skidor, riktigt gamla skidor. Eftersom det djupt nere i myrmarken är så otroligt låg syretillförsel var Kalvträskskidan, som den döptes till, i väldigt bra skick. Den visade sig vara äldre än pyramiderna i Egypten, hela 5 200 år gammal! I dag går det att besöka Kalfträsk Historiska Museum och beskåda en kopia av skidan. Originalet bevaras på Västerbottens Läns Museum i Umeå.

För den som vill njuta av orörd natur är det ett måste att göra entré i Vitbergens naturreservat. Det idylliska namnet kommer inte att göra besökaren besviken. Här ligger ett av länets större urskogsartade områden nedanför fjällkedjan. Klättra upp i det 18 meter höga brandtornet med en kikare för att se de vidsträckta vidderna.

Tillbaka i Kalvträsk avslutar vi vistelsen med att smaka på just Kalvträsk. I en källarlokal tillverkas lokal ost och en av delikatesserna är barkosten – en hårdost på opastöriserad mjölk som rullas i bark från ortens ungtall. Det blir inte mer Kalvträsk än så.