"Folkrace är livet!"

Egentligen skulle de omgivande åsarna och skogarna vara en nog så god anledning till en utflykt till Klutmark denna septemberdag. Höstens färger bjuder på ett fyrverkeri i grönt som skiftar till rött som skiftar till gult och det är omöjligt att värja sig emot. Men några kilometer utanför samhället ligger någonting som många ser som aningen mer spektakulärt. Klutmarksbanan byggdes för 40 år sedan och har varit hemvist för åtskilliga motortävlingar sedan dess. Men mer eller mindre sanktionerade motortävlingar lär ha pågått här sedan 1920-talet. Just idag har entusiaster samlats för "Älgjaktssladden" – säsongens tävling inom folkrace för Skellefteå Motorsällskap.

Vädret kunde ha varit bättre. Det är en nyckfull höstdag som snabbt växlar mellan regn och sol och blåst. Det påverkar banan som blir slirig av regnet och givetvis svårare att köra på, men det är inte direkt så att någon här är rädd för några bucklor på bilarna. Snarare tvärtom – små krockar hör till sporten och det förekommer knappast ett heat utan att bilar kör in i varandra. En snabb promenad bland ekipagen i depån vittnar om hundratals smällar på varje bil. I vissa fall är det för en lekman smått obegripligt att de rullar. Men alla bilar är besiktigade inför start, redo för nya bucklor.
– Det är visst bara 60 startande här idag. Normalt sett är det fler, säger Lena Warg som står tillsammans med Aina Åkerström vid den provisoriska entrén och tar upp inträde.

 

Är det älgjakten som spökar?
– Nä, det är sent på säsongen så många har nog inte fått ihop en körfärdig bil. De går ju ganska hårt under tävlingarna, säger Lena.

Både hon och Aina ställde själva upp i tävlingar förr om åren.
– Jag körde som mest under 1980-talet men det finns fem till i familjen som håller på idag. Jag sköter markservice och ställer upp som frivillig kraft när Skellefteå Motorsällskap anordnar tävlingar, säger Lena och beskriver folkrace-engagemanget som en livsstil:
– Det är roligt. Man träffar mycket folk, det blir ju som ens umgänge efter att ha kuskat runt bland tävlingar i alla dessa år. I vår familj är även rallycross stort så jag har sett många motorbanor, säger Lena med ett skratt.

Aina nickar instämmande.
– Jo, man föds in i det. Våra flickor har aldrig kört men till stora delar fostrats i den här världen. Det tar så mycket av din fritid att hela familjen oftast blir involverad. Du kommer nog att stöta på många här som berättar liknande historier, säger Aina.

FINSK IMPORT

Sådana som hon och Lena är guld värda för folkrace-rörelsen. Att arrangera en tävling kräver planering och allt från 60 till 80 funktionärer. Tävlingsledning, tekniker, kurvvakter, startplatta, depå- och frammatning, säkerhet, sjukvård, sekretariat och resultat, miljö- och ljudmätning, banobservatörer, faktafunktionärer, incheckningsadministratörer, anbudsansvariga, servering och service, försäljning, entré, tävlingskassör, speaker med mera. Det är en stor apparat som helt och hållet bygger på ideella krafter.

 

Folkrace kom till Sverige från Finland under tidigt 1980-tal och blev snabbt en populär sport. Redan efter ett halvår hade drygt 3 000 personer löst tävlingslicens mycket tack vare att det jämfört med rallycross är en förhållandevis billig sport som körs med äldre vanliga bilar. Men för många blir folkrace en inkörsport till rallycross. I Sverige finns cirka 130 folkrace-banor som i regel består av en kombination av grus- och asfaltspartier. Årligen anordnas det omkring 450 tävlingar i landet.
– Det är väl inte samma intresse som förr kring sporten men fortfarande dyker det upp nya förare och team. Sedan får vi väl se vad sporten har för framtid. Dagens bilar är ju inte lika lätta att meka med, säger Aina men tillägger att det nog löser sig så länge det finns fyra hjul, någon form av motor och en kaross.

KANELBURKAR OCH RAKLÖDDER

Att vara lite praktiskt lagd är en bra förutsättning för den som vill ägna sig åt folkrace. Och det finns många knep att lära sig – som att kryddburk med kanel kan komma till nytta om det är hål i kylaren och att en flaska raklödder är bra att ha när framrutan immar igen. Många team lägger ner kolossalt mycket tid på att trimma och göra bilarna kördugliga.

 

Du behöver inte följa ett race särskilt länge för att förstå varför. Den här dagen får publiken bland annat se bilar som kraschar in i jordvallar, bilar som voltar i halsbrytande luftfärder och en bil som under ett heat helt sonika tappar ett hjul vilket på ett närmast komiskt vis rullar längs banan med ett gäng funktionärer efter sig. Andra funktionärer viftar gul flagg, en signal till förarna att inte köra om varandra och att ta det försiktigt. Det väcker en intressant tolkningsfråga: Vad är försiktigt? Lovisa Holmgren testar den gränsen.

 

Efteråt låter förarkontaktmannen Lovisa veta att funktionärernas säkerhet alltid går först.
– Vad ska jag göra då? Bara släppa förbi de andra tjejerna, försvarar sig en tävlingsstinn Lovisa.

Men hon förstår nog egentligen. Det är den femte säsongen hon kör och hon är med för att vinna. Det suget har inte minskat efter att storasyster Anna också började köra folkrace förra säsongen. Inte så att hon vill att det ska gå dåligt för Anna, hon vill bara vinna över henne. Och vice versa. De delar plats i depån som i övrigt befolkas av pappa Jan-Olov Holmgren, syskon, en sambo och kompisar men de kör varsin bil. Just idag tävlar Lovisa med en Opel Vectra, Anna tävlar med en Volvo 740.
– Det passar mig egentligen. Jag gillar bakhjulsdrivna bilar men den här uppför sig inte som jag vill, beklagar sig Anna som aldrig har kört bilen i ett lopp tidigare.
– Man vet ju aldrig vad man får med sig hem.

NYA ÄGARE HELA TIDEN

Där kommer en mycket speciell och faktiskt ganska vacker detalj kring folkrace. Efter varje tävling är samtliga bilar till salu. Vem som helst får köpa dem och priset är alltid detsamma: 8 000 kronor. Ett antal tomma släpvagnar ute på parkeringen skvallrar om att det finns nya spekulanter på plats. Det kan röra sig om aspirerande förare som vill köpa en bil eller rutinerade förare som tidigare blivit av med en och nu är på jakt efter en ny. Det finns gränser för vad man är beredd att lägga pengar och tid på och såväl spekulanter som förare och team håller noga koll på vad som händer med bilarna under heaten samt hur de uppför sig. Ingen vill köpa grisen i säcken. Men förutsatt att man faktiskt får med sig en bil hem är det alltså ett nytt fordon att lära känna, ett nytt fordon att ägna mycket kärlek åt om så bara för en tävlingsdag.

 

För syskonparet Lovisa och Anna Holmgren, 19 respektive 27 år gamla, har bilsport alltid varit närvarande.
– Vi har kört fordon sedan vi var tillräckligt långa för att nå pedalerna. Pappa körde folkrace och brukade bygga banor på lägdan hemma i Bäckfors där vi fick köra. Så är det nog för många som börjar att tävla.

Ja, jag misstänker att de som vuxit upp mitt i stan är ganska lätträknade här?
– Det är förstås svårt om man inte har samma förutsättningar som vi med banor och garage i närheten, säger Anna.

Hon jobbar till vardags som målare men lägger precis som sin syster i princip all annan vaken tid på folkrace. Det gäller deras far också:
– Jag gick och la mig halv fyra i morse. Då var jag klar med dagens förberedelser. Sedan var jag på plats här halv åtta. Jag gör inte annat än att meka. Dessutom äger jag en verkstad, så det här är mitt liv, säger Jan-Olov och pustar.

Varför gör du det?
– För att barnen ska få göra någonting de tycker är roligt. Det finns så mycket dumma saker där ute som de skulle kunna ägna sig åt istället, då är det här bättre. Sedan är det kul att se när de kör och blir bättre. Dessutom lär de sig mycket praktiskt, som att svetsa.

SISÅDÄR MED TILLÅTEN HASTIGHET

Från det år man fyller 15 år går det att lösa folkrace-licens och ställa upp i juniorklassen. Det är ingen skillnad på bilarna i den klassen jämfört med de övriga – dam-, herr- och veteranklass – och reglerna är desamma. Kortfattat går det ut på att ta sig tre varv runt banan så snabbt som möjligt i konkurrens med upp till fem andra ekipage per heat. Det är tillåtet att knuffas litegrann och i praktiken är det omöjligt att inte göra det i första kurvan efter start då det är ganska trångt om utrymme. Men det finns gränser för vad som är ok, och en förare som av illvilja krockar in i en annan ligger pyrt till. Allvarliga skador är ovanliga då förarna sitter relativt säkert i en stålbur iförda hjälm och flamsäker overall men visst inträffar det ett antal olyckor som kräver ambulansfärd varje år sett till hela landet. Andra regler är att fyrhjulsdrift och turbo är förbjudet, liksom hastigheter över 80 km/h.
– Men det är lite sisådär med den saken, det är uppenbart att en del kör snabbare än så, säger Magnus Olofsson, en folkrace-fantast som traskar omkring i depån.

Han äger själv tre bilar men just nu står de bara hemma i garaget. Han har inte tävlat på några år fast suget efter det har börjat göra sig allt mer påtagligt.
– Det har varit några jobbiga år privat och då funkar det inte att hålla på med det här. Nu är jag på andra sidan och redo för comeback. Folkrace är livet, säger Magnus och beskriver en sällsynt god gemenskap som knappast kan överträffas i andra sammanhang.

Men är inte viljan att vinna större?
– Visst är tävlingslusten viktig, jag gillar själv att köra ur ett underdog-perspektiv, men jag tror att de allra flesta här söker stämningen. I depån är vi inte konkurrenter utan alla ställer upp. Om man saknar en reservdel eller ett verktyg är det alltid någon som kommer till undsättning, man hjälper varandra. Förresten är priserna ofta inte mer än äran. Det finns ju inga pengar i den här sporten – det är det som är så vackert, säger Magnus och traskar vidare för att hitta en bra plats att titta på tävlingarna från.

Röd lampa skiftar till grönt och motorerna vrålar. Det är omöjligt att värja sig emot.