Musikandan lockar gitarr-Elin till Skellefteå

Hon är ingenting som du förväntar dig. Ärligt tala verkar hon sky allt som är förutsägbart. Hon vägrar att placeras i ett fack och går alltid sin egen väg. Men oj vad hon kan spela. Ge Elin Lindström en scen och en gitarr och du kommer aldrig att glömma det. Nu har gitarrdrottningen från Norrbotten slagit sig ner i Västerbotten, bland annat lockad av Skellefteås musikanda.
– Jag är på jakt efter att hitta det perfekta soundtracket till hur jag upplever Norrland; industri, massiva skogar och melankoli, säger Elin som i dagarna släppte sin första solosingel "Se genom fingrarna".

Sensommaren 2016 tog hon med sig sin älskade Fender Telecaster och flyttade till Skellefteå. Hon fick tag i en lägenhet på Norrböle och ett jobb som musiklärare på Kanalskolan.
– De är nog de enda åttonde- och niondeklasserna i hela Skellefteå som vet vad ett back beat är, som vet vad ett up stroke är. Det chockar mig varje gång en 13-åring säger: Du det där high hat-lyftet, är det på back beatet eller, säger Elin och skrattar.

Hon föddes i Luleå 1983, men pratar som en tvättäkta ärrad bluesmusiker på Söder i Stockholm – bortsett från Luleåmålet alltså – med uttryck som "twang" för att beskriva gitarrljud.
– Jag är en nörd och suger åt mig allt som verkar hippt, säger hon och erkänner att hon förmodligen har påverkats rent verbalt av att ha plöjt årgångar av musikermagasin, sett tusentals videoklipp med coola fills och hängt i miljöer landet över där man utan vidare kan ägna en kväll åt att samtala om feta Vox- och Marshall-stackar.

Det är nog de enda åttonde- och niondeklasserna i hela Skellefteå som vet vad ett back beat är, som vet vad ett up stroke är.


Skellefteå inspirerar soundet

Under ett halvår vistades hon i Skellefteå. Betraktade människorna och insöp mentaliteten. Sedan bar det som så många gånger tidigare vidare. En rastlös själ med ett kall blir aldrig långvarig någonstans. Hon uppehåller sig där ett tag, älskar stället intensivt och samlar inspiration, men ingen plats kommer någonsin att äga henne i längden.
– Jag blir skitintensiv, manisk, när jag går in för någonting – då finns det ingenting annat. Det är både en fördel och nackdel antar jag, säger Elin.

Nu bor hon i Vindeln tillsammans med sin partner och medmusikant Staffan och jobbar med sitt första soloalbum, ett album där hon försöker att fånga Norrland.
– Jag vill nog skapa något som Prince hade gjort om han hade kommit från Norrlands mörka skogar helt enkelt, fast som om han hade tagit gitarrlektioner av Pete Townshend och sen blivit producerad av Trent Reznor från Nine Inch Nails. Hur låter de som ett sound, säger Elin och skrattar.

Hon ser tiden i Skellefteå som en viktig pusselbit i den processen.
– Skellefteås roll i mitt skapande är något jag skulle kunna skriva en novell om. Min största inspiration kommer främst från Thomas "Linge" Lindgren som ligger bakom A Tribute to The Last Waltz, där jag haft förmånen att medverka. Han är den perfekta ambassadören för Skellefteå med sin öppenhet och sin ödmjuka inställning. Att se hans drömmar och mål förverkligas en efter en har verkligen varit otroligt inspirerande för mig och det har visat att precis allt är möjligt. När jag får en "omöjlig" idé så är det Linge jag vänder mig till. Han verkar alltid ha ett uppslag på hur man kan gå till väga. Hans anda har kommit att bli det jag förknippat tydligast med Skellefteå och stans klimat; öppet, ödmjukt, tillmötesgående och vänligt, säger Elin.

Ville bli NHL-proffs
Musiken går före allt, även om barndomsdrömmen var någonting helt annat.
– Jag skulle bli hockeymålis, målet var NHL. Det var storhetstiden för Luleå Hockey. De hade Jarmo Myllys – fatta att man blev inspirerad, säger hon entusiastiskt.

På den tiden var musikintresset svalt, men allt ändrades när hon som 15-åring såg Manic Street Preachers video till "If You Tolerate This Your Children Will Be Next". Det mycket politiskt medvetna bandet från Wales hade ett budskap och en känsla för estetik som fullkomligt däckade Elin.
– Jag sket i musik innan dess, men i videon springer sångaren uppför en vägg med en Gibson Les Paul i handen. Det var då jag dog! Då fattade jag hur cool en musiker kan vara och hur ballt det kan låta.

Elin skaffade en gitarr och slukade allt hon kom över om sina nya idoler.
– Jag lyssnade på deras texter och tyckte att det var fantastiskt. Och aggressivt! De hänvisade mycket till författaren George Orwell och jag läste allt av honom. Det är otroligt, jag hade aldrig läst en bok tidigare nu läste jag helt plötsligt 100 stycken, bara för att Manic Street Preachers hade nämnt dem. Jag ville fatta alla texter, men det var egentligen långt senare jag förstod vad det handlade om. De är inga muntergökar, men det är inte jag heller.

På gymnasiet mötte hon en lärare som uppmuntrade henne att spela.
– Jag var inne på att spela snabbt och min lärare boostade mig. Sedan kom jag in på The Who och Pink Floyd och tyckte att attityd var häftigare än att spela snabbt. Efter det kom Metallica och fuckade upp mig – då ville jag bli nästa Kirk Hammet. Jag är sådan. Jag går helt in för musik jag gillar, oavsett genre. Jag vill veta koncept, detaljer – allt! Jag gillar hip hop och elektroniskt också. Allt är ballt. Hittills har jag väl inte gått igång på dansband, men det betyder inte att jag aldrig kommer att göra det.

En konstig ambivalens
Hennes relation till Skellefteå var i princip obefintlig innan hon mötte Skellefteåmusikerna i hyllningskonserten till The Last Waltz. Det var på Kulturens hus i Luleå en novemberdag 2012 och Elin var där för att ta emot ett stipendium av Svartöns Bluesförening.
– Jag minns att det var typ 20 personer från Skellefteå som alla var svintrevliga och generösa. Det fanns inte ett enda problem, det var mer: "Vi fixar allt!", säger Elin som blev förälskad i Skellefteåborna.
– För mig var Skellefteå Trästockfestivalen. Jag var där när jag var 16 år. Alla drack utom jag och det var en rätt skrämmande grej då, så jag och min bästis tog in på hotell och ringde hennes farsa som fick hämta oss, säger Elin och skrattar.

Elin, eller "gitarr-Elin" som hon kallas, har medverkat i samtliga konserter med The Last Waltz sedan den i Luleå. Det har tagit henne till legendariska scener som Södra Teatern i Stockholm och Stora Teatern i Göteborg. Så sent som i höstas gjorde gänget en sväng till Cirkus. Oavsett var Elin dyker upp blir det succé när hon börjar spela och publiken hamnar närmast i extas.
– Det är konstig ambivalens för mig. Jag tror att jag kan röra om, men blir alltid lika förvånad. Det kommer fram folk som är tårögda och jag brukar tänka: "Gjorde jag det där?" Jag tror att folk blir förvånade och tänker att "här kommer en liten 15-årig pojke som kan spela blues", säger Elin som syftar på att hon är inte är mycket längre än gitarren hon spelar på, konsekvent väljer bort "tjej-kläder" och ständigt bär en keps som hänger över ögonen.

Spelade in med Magnus Carlson
Hennes fysiska gestaltning blir en effektfull kontrast mot hennes kaxiga scenpersonlighet, vilket i kombination med skickligt gitarrspel har fått rockgubbar som Mats Ronander att bokstavligt talat stå och gapa. Just Mats Ronander har Elin gitarrduellerats med vid flera tillfällen som ett stående inslag av The Last Waltz-konserterna.
– Jag var lite rädd för honom när vi träffades första gången på Södra Teatern. Jag hade hört att han var en sträng bandledare och det kändes som att han räknade bort mig. Men när jag vant mig tänkte jag att jag skulle ge honom en match. Och det gjorde jag. Hans fru kom fram efteråt och sa: "Mats är helt förstörd". Det är ju otroligt – han är en fantastisk musiker, säger Elin lätt triumferande.

Karriärmässig har det varit ett lyft för Elin att vara med i The Last Waltz.
– Helt plötsligt vet folk vem jag är och det ser bra ut i cv:t. Att kunna använda Ronander som referens är grymt.

Hennes medverkan i The Last Waltz ledde också till ett samarbete mellan Elins band, Storma, och Magnus Carlson från Weeping Willows som medverkar i en duett på bandets skiva.
– Storma är ett band som jag och min partner Staffan lagt mycket krut på. Att spela bluescovers är jättetrevligt, men vi vill göra nya saker, egna saker. Skivan spelade vi faktiskt in i Glommersträsk där vi bodde och hade en studio ett tag. Glommers är fantastiskt skönt, det är billiga hus och ger stora möjligheter att vara kreativ, men det finns inga gig och det är svårt att bli bokad när man måste åka komplicerade rutter för att komma fram, säger Elin.

Hyllar Skellefteå
Målet är att kunna leva på musiken och Elin är övertygad om att det finns förutsättningar att göra det och samtidigt bo i norra Sverige.
– Pophistorien visar att det inte spelar någon roll var man bor. Många band i norr har lyckats tidigare, då kan det göras igen.

Hon trivs bra när hon besöker Skellefteå, även om bristen på spelställen är påtaglig.
– Annars saknar jag inte så mycket här. Jag brukar vara sjukt mycket på Café på bit och spelar flipper! Det är verkligen en bra anledning att komma hit, säger Elin och tillägger:
– Jag upplever att trots stans storlek så har man åstadkommit väldigt mycket på den kulturella fronten och det ger mig en kick att tänka på att en så pass liten stad kan producera så stora resultat. Jag har Skellefteå att tacka för så mycket när det gäller min egen framgång. När Linge och gänget tog emot mig med öppna armar den där gången i Luleå så öppnades så många nya möjligheter som jag aldrig kunde ha föreställt mig innan. Samma sak när jag fick jobbet på Kanalskolan, den möjligheten präglades av en öppenhet och ett förtroende hos skolan som jag inte upplevt i något annat jobbsammanhang. Jag tycker att Skellefteå kan vara stolt över sitt motto "ge idéerna plats" för det stämmer verkligen.

Pophistorien visar att det inte spelar någon roll vars man bor. Många band i norr har lyckats tidigare, då kan det göras igen.