Robert Dahlgren – STCC-mästaren från Skellefteå

När den nya racingbanan på Skellefteå Drive Center invigs 2019 hoppas den regerande STCC-mästaren och Skellefteåbon Robert Dahlgren att befinna sig där i pole position.
– För mig är det som en dröm. Äntligen får jag en hemmabana, säger Robert Dahlgren.

På sätt och vis var det nog ganska självklart att Robert skulle hålla på med motorsport. Hans farfar grundade Dahlgrens Bil, ett smått legendariskt men numera nedlagt varumärke för många tidigare Renault- och Toyota-förare längs Norrlandskusten, och hans far tog över verksamheten. Hela hans uppväxt präglades av bilhallar och motorer.

Jag blev väl upphämtad på BB i en racingbil och sedan har jag aldrig klivit ur, säger Robert och skrattar.

Passionen har alltid kretsat kring körandet, han är rätt ointresserad av att skruva och meka.
– Jag fick min första cross-motorcykel som 4-åring. Min släkt har en gård i Vebomark där det fanns gott om utrymme. Pappa hjälpte mig att bygga en liten bana och jag ägnade all min tid åt att köra runt där.

Hans mamma, däremot, var något ängslig över riskerna det trots allt innebär att låta en liten pojke som inte kunde knyta sina egna skor ännu manövrera en motorcykel och upplevde att det sannolikt skulle vara säkrare med ett fordon som gick på fyra hjul.
– Så jag började köra gokart och det höll jag på med i många år. Jag vann några klubb-, distrikts- och Norrlandsmästerskap tills jag fick kontrakt med CRG, en stor italiensk tillverkare av gokarts.

Jag hade hur roligt som helst!

Där började ett ständigt pendlande mellan hemmet i Skellefteå och CRG:s anläggning i Milano för Robert som precis hade börjat högstadiet.
– Jag minns att jag hade 58 procent giltig frånvaro i årskurs 9. Men jag har aldrig skolkat, skrattar Robert och beskriver hur han de följande åren reste runt bland banor över hela Europa, Japan och Australien.
– Jag hade hur roligt som helst! Jag fick ju hålla på med det jag gillade. Men jag såg mest flygplatser, hotell och banor. Trots att CRG ligger någon kilometer från Gardasjön har jag aldrig sett den. Intresset för sånt hade väl inte riktigt uppstått ännu.

Det gick väldigt bra för Robert som hade för vana att vinna racen och snart ingick han i landslaget. Men siktet låg högre: Formel 1. För att nå dit var han tvungen att börja klättra. År 1998 debuterade han i Fomel Ford, den största juniorklassen. Han vann det Svenska, Skandinaviska och Nordiska Mästerskapet samma säsong och innan han visste ordet av hade han flyttat till England där han började tävla i brittisk Formel Ford, vilket anses vara världens tuffaste. Det skulle ta tre säsonger innan han år 2001 stod överst på pallen för den cupen.
– För mig var det en väldigt lärorik period. Jag hade blivit myndig och fick för första gången ta hand om mig själv. Jag körde för lite olika team i England och jobbade hårt för att dra in sponsorpengar. Allt bygger ju på det, säger Robert som kan konstatera att det är en väldigt dyr sport där framgångar på banan inte på något sätt garanterar bra kontrakt med större team.

Minst pengar när de behövdes som mest

När han sedan klättrade upp en klass till Formel 3 blev allt ungefär tre gånger dyrare.
– Visst hjälpte det att jag hade vunnit, men det var svårt att få tillräckligt med sponsorer. Jag ställde upp i tolv race och stod på pallen i nio av dem men jag kunde inte köra hela säsongen, jag hade helt enkelt inte råd. Racing är lite grann som familjelivet – man har alltid minst pengar när de behövs som mest, säger Robert.

Men en ljusglimt dök upp och helt plötsligt låg drömmen om Formel 1 inom räckhåll.
– Eftersom jag placerat mig högt i racen blev jag kontaktad från Formel 1-håll. Jag fick testköra för Renault och Toyota och tog mig till sista gallringen där jag blev utslagen. Det är mycket politik inblandat och det är inte bara ens förmåga som förare som räknas. De tittar bland annat på marknadsunderlaget – alltså hur många potentiella kunder de kan hitta i förarens hemland. Jag är inte bitter över det, det är bara så det är och jag säger inte att det enbart var på det jag föll, säger Robert som ändå blev erbjuden en plats i Jordans stall.
– Men jag hade inte råd.

Han bestämde sig för att byta fokus mot USA och Champ Car, men på grund av internt strul i serien som hotades av konkurs blev det ingenting. Robert var trött på motgångar och funderade på att lägga ner racing-karriären och börja plugga.

En ny inriktning

Men ödet vill annorlunda. Volvos fabriksteam Polestar kontaktade Robert och erbjöd honom att köra för dem i STCC.
– Min första reaktion var att säga nej. Inom STCC kör man med Touring Cars. De ser i princip ut som vanliga personbilar, men är kraftigt modifierade. Jag hade aldrig kört med tak över huvudet tidigare och ville inte göra det nu heller. Men jag gick med på ett möte, säger Robert och beskriver en närmast komisk scen från det mötet.
– De förklarade för mig att jag skulle få betalt, men jag var så van att jobba med finansieringen själv och förstod inte vad de sa. Jag frågade hela tiden: "Ja, men vad ska jag betala?" "Ingenting, Robert. Vi vill ge dig betalt." "Ok, men vad ska jag betala …"

Till slut föll polletten ner och från den stunden väntade ett 13-årigt framgångsrikt engagemang med Volvo där han utöver att tävla hjälpte till att utveckla såväl tävlingsbilar som vanliga personbilar.

Under denna tid hann Robert även gifta sig, skaffa barn och flytta hem till Skellefteå. Ett intensivt schema som under flera år innebar 200 resdagar började kännas allt mer tärande.
– Jag ville ägna mer tid åt familjen. Barnen växer upp så fort och jag ville inte missa det. Om jag hade fortsatt med Volvo skulle intensiteten inte ha minskat.

Så Robert avslutade samarbetet, beslutade sig för att lägga ner tävlandet, riktade in sig på familjelivet och tog ett "vanligt" jobb på bilfirman Norrlands Bil i Skellefteå. Där är han fortfarande, men Robert hann knappt börja förrän SEAT-teamet hörde av sig och insisterade att han skulle börja köra för dem.
– Ännu en gång sa jag nej först. Men de har ett bra team och mitt engagemang för SEAT skulle inte vara lika omfattande så jag tackade ja. Det har gått bra att kombinera.

En otrolig atmosfär

Väldigt bra faktiskt. Redan första året med SEAT vann Robert sitt första STCC-mästerskap och är nu regerande mästare. Och går allt som planerat ställer han upp i Midnattsloppet på hemmaplan i juni 2019.
– Det blir tveklöst en av de bästa banorna i Skandinavien. Jag har tävlat på många banor runt om i världen och den här har alla ingredienser som behövs. Den är snabb, utmanande, har bra omkörningsmöjligheter och kommer att ha en otrolig atmosfär när vi kör i skymningsljuset strax innan midsommar nästa år, säger Robert som gläds över satsningen i Fällfors.
– Det är häftigt att de vågar i en tid när allt bara verkar bli centraliserat. Jag tror att det kommer att väcka liv i byn med omnejd. Och jag tror att många kommer att bli förvånade över hur otroligt stort motorintresset faktiskt är i Skellefteå och hela Norrland.

Han spår att satsningen banar väg för nya lokala racing-talanger att ta sig fram.
– Det vore fantastiskt roligt med nya förare härifrån. Det här underlättar förstås.

Hur hans egen framtid blir återstår att se. Robert fyller 40 nästa år och hör till veteranerna i STCC.
– Det brukar handla om bonusår från 40. Men det där har mycket med motivation och hälsa att göra. Jag kan nog hålla på tills jag är 50 år. Minst …