Simon vill skörda hållbara framgångar

2011 tog Simon Renström över gården Strömsholm lantbruk utanför Bureå efter sina föräldrar. Att föra traditionen vidare kändes viktigt, han kände kallet. Samtidigt slog mjölkkrisen till och priserna störtdök. Simon förstod att han behövde fler ben att stå på för att bli bättre rustad inför framtiden, gården skulle leva vidare.

— Visst känner jag arvets förplikterser efter pappa. Jag är andra generationen på gården och nu kör jag traktor på ängarna där jag lekte som liten. Det är hemma för mig och det är också vad som driver mitt företag framåt. Även om mjölken är en fin vara så förstod jag att det inte skulle gå att enbart driva en bulkvara som mjölk. Så jag började spara på tjurar för köttproduktion och tog så småningom kontakt med Skellefteåbryggerier för utvecklandet av ölmixen som foderstat.

Vi tog rygg på Simon en regnig höstdag på jordbruket bland blöjbyten och ölproteinladdningar och träffade en riktig påläggskalv.

Simon Renström kände från första dagen att han var en förvaltare. Han vill prägla sitt jordbruk på ett nytänkande, innovativt och konsumentfokuserat sätt. Han likställer sig med en entreprenör där han går med leriga stövlar ute i hagen, fast med lite mer handfasta och praktiska arbetsuppgifter. Men visionerna är lika storslagna.
— Pappa pratade tidigt om att det krävs disciplin och det håller jag med om. Det är ett hårt jobb och det kräver min uppmärksamhet alla dagar om året. I min iver att likna det här jobbet med andra jobb så säger jag inte att jag lever av djuren, utan med djuren. Utan mina 230 djur skulle det här vara som vilket jobb som helst, säger Simon som vill göra skellefteåbygden känd för sin köttkvalité.

Strömsholm är hemma, det är jobbet han går till, det är lantbruket, det är ett företag som ska gå med vinst och det är varumärket han bygger på lång sikt. Kort och gott – hans skötebarn. Ja, nu ska det inte förväxlas med Kaspian som kom till världen i februari och är hans riktiga skötebarn. Den här dagen är Kaspians mamma bortrest i jobb och då följer Kaspian pappa hemma på gården när sysslorna ska uträttas. Varvat med en del blöjbyten och mellanmål. Simon Renström rättar till Peltorkåporna på huvudet där han sitter i köket och matar Kaspian med fruktpuré. Det är dags att gå ut.

 

— Regnar det fortfarande?
Simon försöker få en glimt av vädret när han klär på Kaspian. Det här med att vara föräldraledig är svårt för en lantbrukare som styrs av sina djur, vädret och sysslorna som ska utföras varje årstid.

På gården rör sig mestadels köttdjur av raserna Angus, Limousin och Black Hereford. Simon har jobbat aktivt på flera plan med sina produkter som kommer från gården och med varumärket Strömsholm lantbruk – allt från sociala medier till vilket foder djuren ska få.

— Här är det lusernhö, majs, några andra spannmål, lite högenergipellets och blandat med öl. Det är mixen som tjurarna ska ha. Den består av flytande öl och restprodukter från ölproduktionen. Även en del äldre djur och får brukar vi ge av det här.
Det har tagit honom fem år att hitta rätt foder. Även om proteinmixen till viss del är hemlig så är samarbetet med Skellefteåbryggerier framgångsrikt. Naturliga ölrester från bryggeriet blandas i mixen som får betesdjuren att trängas när Simon kastar ut mixen som ett komplement till gräset. Han vill ha den perfekta marmoreringsklassen på köttet och hänger själv ryggstockarna – exklusivt och närproducerat på samma gång.

 

Det känns som att jag är inne på rätt spår, köttet är uppskattat. Nu blickar jag mot Stockholm då det finns intresse från restauranger där nere att köpa produkterna. Jag säger till mina bondekollegor att vi också kan sikta mot en större marknad – det finns grymma producenter häromkring.


Sedan 1,5 år levererar han kött till restaurang Bryggargatan i Skellefteå. Återkopplingen från kunderna och kockarna är viktigt för honom.
— Att fråga konsumenterna vad för slags produkt de efterfrågar är centralt. Ta en skoförsäljare eller vem som helst, det går inte att ställa fram ett par skor och säga att kunden ska köpa dom. Det måste komma från kunden själv.

— Titta hur korna söker kontakt och vill ha mat. Det här är lite av en social grej som underlättar för mig att göra en snabb hälsobedömning. På 200 meter ute i hagen ser allt bra ut, såklart, men jag vill gärna undersöka dem lite närmare så ingen är halt och har gjort sig illa, eller kanske är nära kalvning.

Under en promenad till djuren i hagen scannar Simon av dem från topp till tå. Om någon skavt av sig en örontagg och det blir inspektion från Länsstyrelsen kan det kosta Simon 5000 kronor. Fort riskerar han att förlora stora pengar när det finns 230 kött- och mjölkdjur på gården.

För att vara en bonde som satsar på köttkvalité ser Simon stora värden i hur vi ska ställa om vårt samhälle till ett grönare och mer hållbart sådant. Köttkonsumtionen måste minska, enligt honom. Äta riktigt bra kött – men inte lika ofta.

Jag stänger inga vegetabiliska dörrar. Kan vi pumpa värme och gas från lantbruket rakt in i ett växthus och odla lokala tomater, samtidigt som jag kör traktorn på min egen naturgas – ja, då är kretsloppet på lantbruket fulländat. Det är mitt mål.

— Men jag har insett att det inte är någon snabbvänd skuta. Kanske blir det junior här som får vara med om när vi kommit in i en ekocykel som är naturlig för alla, säger han och tittar på Kaspian.

 

— Pappa har varit kvar på gården som ”konsulting” till mig. Även om vi inte varit överens i tankarna alla gånger så har jag fått hålla på med det jag tror på. Det uppskattar jag.
Pappa Sven-Bertil Renström:
— Det känns bra att Simon fortsätter med gården, det är inte alla som har det så förspänt att någon tar över – väldigt många lantbrukare lägger ner och bor kvar på gården men arrenderar ut markerna. Men människan måste ha mat, så är det bara. Många tycker att lantbruk är ett för jobbigt sätt att producera mat, att det är för många moment från det att man får den där kalven eller drar fram första mjölkskvätten tills maten är på bordet. Men det måste man tåla som lantbrukare, annars kan man inte hålla på med det här.

Och hur var det med påläggskalven? Här är hon! Asami är nämligen värd sin vikt i kobebiff. Simon vill avla på den japanska rasen wagyu – många håller köttet för världens främsta. Simon har redan några korsningar som betar ute på markerna, medan embryokalven Asami föddes i september och inte hunnit se så mycket av gården ännu. Hon kom med en stamtavla i rakt nedstigande led från världskända marmoreringsdjuret Shigeshigetani 30T.
— Det är ett jätteintressant projekt. Vi tar det bästa från köttvärlden och föder upp på våra marker, samtidigt som det bara är två mil till restaurangen där lokalbefolkningen kommer att kunna njuta av delikatesser från orten. I min framtidsspaning äter vi riktigt bra kött en dag i veckan och resten kanske vi har ett mer vegetabiliskt och blandat fokus på våra tallrikar.