Skotercrossen genomsyrar familjen Lundströms liv

De tränar, mekar och tävlar tillsammans – Jenny och Pontus Lundström sporrar varandra till framgångar på högsta nivå i skotercross. Uppväxten hemma i Yttervik, söder om Skellefteå, formade syskonen.
– Vi hjälps åt med det mesta och det betyder mycket för vår satsning att vi har varandra, säger Jenny.

Men tanke på närheten till alla maskiner på familjens lantbruk och en pappa som kört crossmotorcykel och skotercross så var det ingen skräll att Jenny också fick känsla för det här med motorer. I dag jobbar hon dessutom som maskinförare på Boliden Rönnskär åt Ytterviks åkeri.

– Jag gick teknik på gymnasiet och hade tänkt gå högskola men då jag alltid kört cross och skoter hemma på gården och följt med pappa i jordbruket, så tilltalade det mig att börja jobba som maskinförare. Och jag har en förstående arbetsgivare som låter mig lägga mycket fokus på skotercrossen, säger Jenny, 20 år.

Tar det så mycket tid?

– Jag skulle säga att det är som ett extra heltidsjobb. Det är mycket försäsongsträning, mycket tid i garaget, träning på skotern och en massa resande. En annan viktig del för oss är att jobba med marknadsföring så att det kommer in sponsorer som vill stötta och vill hjälpa till. Folk tror att vi bara leker och har kul på skotern men det är långt ifrån hela sanningen, vi har skitskoj men det är jättemycket jobb bakom som inte syns, säger Jenny.

När Pontus gör ett överslag i huvudet på hur många timmar det krävs så förstår man att det kräver ett dedikerat intresse och en passion för sporten.

– Det är många timmar i garaget och även fysträningen är en stor del, skoterkörningen är den lilla delen i allt. Säg att vi har en körtid på 40–50 timmar per säsong, men det ligger tusentals timmar bakom det. Vi har fördelen att vi båda blev uttagna till förbundets talangsatsning Svemo Challenge med tester och träning på Bosön och det har varit otroligt värdefullt, säger Pontus, 27 år.

Pontus och Jenny gör många timmar i garaget 

Peppar varandra

Jenny gjorde tävlingsdebut som 12-åring men då hade Pontus redan tävlat i sex år och hon hade följt med på tävlingarna som stöttande syster. Det krävdes inte så mycket för att Jenny också skulle bitas av tävlingsinslaget i sporten.

– Jag fick träna lite på pappas skoter och då blev jag fast, säger Jenny.
Året efter fick hon en egen maskin och kunde börja köra på allvar.

– Jag tror absolut att det betyder mycket att jag haft Pontus. När man är syskon är det lättare att vara ärlig om vad som är bra och mindre bra. Han har alltid kört fortare än mig så jag har haft honom att titta på och lära när det kommer till tekniktips.

Och Pontus, vad har du lärt av Jenny?

– Jag tycker hon har jäkligt bra kurvfart och hittat ett bra flyt i det, så där har jag försökt kolla och ta efter henne. Det är också värdefullt att ha med henne om jag är lite otaggad på träning så kanske hon är mer sugen och kan peppa mig. Vi försöker hjälpa varandra på olika sätt, menar Pontus.

På grund av Coronaviruset ställdes SM-finalerna in det här året. Extra surt för Jenny och Pontus som skulle få göra upp om medaljer hemma i Skellefteå, men också för att de gjort extra bra ifrån sig i serien. När SM-serien ställdes in så blev Jenny totaltvåa och Pontus totalfyra.

– Jag har känt att jag varit jämn och stått på alla pallar utom det som blev den sista tävlingshelgen, så jag är riktigt nöjd med SM-silvret. Förra årets brons på Nordiska mästerskapen var jag också väldigt glad över så därför hade jag gärna velat fortsätta tävla eftersom alla stora tävlingar var kvar, säger Jenny.

Vad är tjusningen med att tävlingsköra?

– Jag får konkreta bevis på att man lyckats med allt man jobbat för, men även adrenalinpåslaget och att det är mycket nerver inblandat. När man lyckas uppnå sina mål är det en häftig känsla, säger Jenny.
Pontus är inne på liknande känslor kring skotercrosskörningen:

– Jag gillar allt! Det är hela grejen med maskinerna och gemenskapen på banan och så är det jävligt roligt att köra med mycket adrenalin och fart.

 

”Är ingen stadsmänniska”

Båda har valt att bo kvar i byn Yttervik. Jenny bor i hus tillsammans med sin sambo och Pontus likaså.

– Vi är ganska rotade som ytterviksbor, vi byggde hus några hundra meter från mitt barndomshem och trivs riktigt bra. Mina två barn och sambon följer med på tävlingarna om helgerna och det betyder mycket. Barnen på fyra och fem år är väl något miljöskadade men älskar verkligen det här med skotrar och att följa med när jag tävlar, säger Pontus och fortsätter:

– Under säsongen drar jag långt ifrån tyngsta lasset hemma så jag är verkligen tacksam att jag kan hålla på. På helgerna följer alltid mamma och pappa med och även svärfar brukar hjälpa till att meka och det är värdefulla insatser.

För att fullborda hela familjeaffären så drar även Jennys sambo Victor ett stort lass som mekaniker. Hon gör mycket mekjobb själv men under tävlingshelgerna krävs det fler händer.

– Ja, vi har lyckats dra med våra nära och kära i det här och det är nog en förutsättning att vi får den stöttningen. Men det är också kul att vi kan ha den grejen ihop, säger Jenny.

Hon tycker att Yttervik är den perfekta utgångspunkten för allt som hon är intresserad av.

– Jag är ingen stadsmänniska. Jag tycker det är jätteskönt och lugnt att bo här, och vi har närheten in till stan om man måste dit. Men vi saknar ingenting av att bo här, snarare tvärtom.